what am i gonna be when i grow up?

I tvåan var jag ett vrak, det fanns inga gränser på hur långt jag kunde pressa mig själv. Jag har alltid varit jävligt självkritisk och aldrig kunnat uppskatta mig själv, det jag presterat eller över huvudtaget någonting som har med mig att göra. Jag har alltid satsat allt på det enda jag faktiskt är bra på: skolan. Jag pluggade i stort sett varje dag efter skolan i tvåan, och på helgerna, till långt in på natten, sov ett fåtal timmar och gick till skolan för att även där göra mitt yttersta. Inget resultat var bra nog, inte ens det högsta betyget MVG, alla rätt skulle det vara något annat känndes inte okej. Och 99% av gångerna blev det inte alla rätt, och 99% av gånger hade jag ångest över att jag "misslyckades" men också för att jag kände mig misslyckad trots att resultatet egentligen var bra. När jag tänker på det hade jag en sjuklig besatthet när det gällde skolan, jag tänkte på den i stort sett hela tiden; i skolan, efter skolan, när jag åt, på fest, under sex, jag drömde till och med om den. Jag var ständigt jagad, ständigt hela tiden förföljd av tanken på att prestera, prestera, prestera. Det fanns inget annat jag var bra, inget annat blev jag berömd för. Jag var inte smal, söt eller snygg, inte heller snabb, stark eller smidig eller snäll, rolig, glad eller varm. Jag äger inga som helst inre eller yttre attribut som är av värde. Det enda jag hade var mitt huvud, min förmåga att prestera i skolan. Och inte ens de resultaten var bra nog. Den andra terminen i tvåan bröt jag ihop; jag vaknade, grät, gick till skolan, grät, kom hem, grät och däremellan pluggade jag. De sista veckorna var jag knappt i skolan, jag låg mest hemma och sov, dels på grund av Algot och dels på grund av att det inte fanns så mycket kvar av mig. Jag kände mig tom och misslyckad. Men det gick bra, jag fick mina betyg och behövde bara prioriera bort ett MVG för VG trots att jag var helt utpumpan. I trean var jag fortfarade helt slut, mådde fortfarande jävligt skit. Jag pluggade inte lika mycket, resultaten på proven var mer lösthängaden och ett resultat av ytligt inlärd fakta. Men jag fick mina betyg efter ett hemskt hemskt år och är stolt över de flesta. I höst var jag till London och pluggade engelska, fast jag pluggade egentligen inte, var mest i skolan, kom hem och roade mig. Vilade upp mig helt enkelt. Nu går jag i skolan på riktigt igen. Jag är har en fet tenta framför mig och känner den gamla stressan bubbla upp, hur paniken gror och tvånget att prestera återkommer. Anledningen till att jag skriver detta är mest för att få en skriftlig påminnelse på att jag aldrig ska ge mig hän åt studer så intensivt igen. Det har tagit nästan ett och ett halvt år att bli återställd från när jag som 17-åring bröt ner mig bit för bit på grund av orimliga krav och låg självkänsla. Jag vill lyckas i skolan men inte till den bekostnad som sist. Jag håller på att bygga upp mig själv nu. Nu ska jag må bra och bli en person jag vill vara, den jag kan vara. Inte hon som går omkring med en gnagade ångest och demoner från det förflutna och ständigt känslan av att inte duga. Jag tänker bli så bra som jag vet att jag kan bli och jag tänker inte låta en bokstav på ett papper få förstöra mig igen. Aldrig.

Kommentarer
Postat av: Banana

Aldrig aldrig mer. JAG ÄLSKAR DIG!

2011-03-01 @ 22:24:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0