"Det sägs att det är Isaac Newtons fel, att det är hans mekansiksa världsbild som i trehundra år har gjort den västerländska människan främmande för begreppet mening. Och visst: om universum är ett newtonskt urverk och människan en slumpens mikrob så är begreppet mening ingenting annat än en pinsamhet. Och i ett sådant universum är en biologisk ofullkomlig mikrob- en sådan som jag- fullkomligt försumbar. Urverket tickar vidare henne förutan. Det tickar kanske rentav bättre. Alltså är hennes tillvaro mer meningslös än de biologiska fulländade mikroberna.

Men numera vet vi att Newton bara snuddade vid verklighetens yta. Universum är inte en oföränderlig maskin, det är ett hjärta. Ett levande hjärta som vidgas och drar sig samman, som växer i det oändliga innan det krymper till en obegriplighet. Och som alla andra hjärtan är det fullt av hemligheter och mysterier, gåtor och äventyr, förändring och förvandling. Bara ett är oföränderligt: mängden massa och energi. Det som en gång har funnits ska finnas för evigt om än i ny och annorlunda form.

Varje partikel i den ofullkomliga klump som är min kropp är alltså lika evig som världsaltet. Men det unika med just denna partikelanhopning är att den vet att den finns.

Jag har ett medvetande. Däri skiljer jag mig inte från någon av de andra människorna sin omger mig, de som kan gå och tala. Och det är min övertygelse att meningen ligger gömd just där, i medvetandet. Jag vet ingenting om dess form och ingenting om dess innehåll- om meningen är en ekvation eller en dikt, en sång eller en saga- men jag vet att den finns. Någonstans. "


Ett utdrag ut Majgull Axelssons Aprilhäxan.