Om fem timmar ringer klockan, om sex timmar går bussen, om åtta timmar går tåget, om elva timmar är jag i Stockholm och hos Rosa. Ska bli så himla kul att komma dit och hälsa på henne och att få se lite mer av Stockholm!

Jag älskar verkligen att åka bort! Jag är nog född i en kappsäck, född att vandra, typ. Jag längtar ständigt bort, drömmer varje vaken minut om att få resa bort, se nya platser, lära känna nya människor, uppleva nya saker. En känsla som blir allt mer påtaglig. Jag vill bort, bort, bort även fast jag nyss kom. Värmland är ett avslutat kapitel för mig, fast det har det nog egentligen vart sen högstadiet. Stundvis känns det nästan som ett misstag att jag tog jobbet i Karlstad fast jag samtidigt vet att jag gillar att vara här lite grann också (plus att jag bara fick en annan anställningsintervju och det jobbet hade inte dragit in ens hälften av det jag kommer tjäna nu, och om man vill resa måste man kunna betala för sig. Haha.) men just nu känns åtta veckor så jävla lång tid. Det känns nästan som att världen kommer försvinna innan jag hunnit träffa den. Fast jag är ju inte dum, jag fattar ju att den stannar kvar. Egentligen är jag nog en rätt tragisk människa. Kan inte leva i nuet, bara längta till det som komma skall.

Jag är nog en rätt rotlös människa, det finns ingen plats jag verkligen känner mig hemma på. Jag kan känna att jag bor någonstans, att det är skönt att ligga i sin säng, använda sina saker, få bestämma sina egna rutiner men det finns samtidigt ingenstans som för mig är oersättlig. Jag menar, någon stans måste jag bo, men jag kan inte se mig spendera längre perioder på en och samma plats. Det är förhoppningsvis någonting som går över, som jag växer i kapp för annars kommer jag aldrig klara av att börja läsa på högskola/universitet igen. Ett nomadliv, dä skull att va nö dä!

Tjänare bloggen! Jag åkte till Algot igår och sov där i natt så hela för- och eftermiddagen har jag spenderat i min favorit stuga i min favoritskog hos min favoritmänniska. Mysigt. Jag tog mig till och med dit med buss igår vilken fick mig att känna mig grön och skön. Höhö.

Jag tog bussen från Karlstad till Filipstad till Malmbackarna. På bussen satt det två tanter som klagade på hemtjänsten: allt hade blivit så mycket sämre, personalen numera var dum i huvudet och snodde både smycken och tabletter men värst av allt var de outbildade ungdomarna. Ja usch för dom. Kunde inte låte bli att säga att jag var en sån ungdom (vi har liksom bara tre på bussen och vi satt längst fram så det var inte som att jag skrek från bakre delen av bussen). De verkade tycka att den faktan var lite jobbig så de gav sig på politikerna och pengafördelningen istället. Hehe, kände nästan för att säga att jag satt i kommunstyrelsen någonstans och hade hand om ekonomin men kände att det var att gå för långt. Bäst att hålla sig till sanningen!

Förävrigt har jag fått frågan på jobbet (av två olika från personalen!) om jag är gift Broquist och om jag har några barn och på bibloiteket idag fick jag frågan om jag verkligen var Natalie född 91 när de skulle leta upp mig i datorn. Det måste vara rynkorna och åderbrocken. Plus att jag har fått problem med ryggen, höfterna (!), en fot och ett knä. Så måste det vara, min haltande gång och röd-blå-randiga ben och veckade ögonvrår avslöjar mig! Min ungdom kommer aldrig igen...

Jag har tänkte leva efter den principen ett par veckor nu, känns vettigt med tanke på hur rastlös jag är. Tyvärr är det väl inte lika rockigt som det låter, no sex, drugs and rockn'roll här inte. Åtminstonde inte drugs and rock n 'roll. Och ett vackert lik blir jag nog inte heller med tanke på hur jag ser ut nu, fast om jag är död stör ju inte det mig.

Anyway, imorn har ja kurs i Karlstad, åker sen till Algot och stannar där tills tisdags kväll nån gång. På onsdag bär det av till Hammarö på kurs, hem igen och passa hundarna, på torsdag blir det Karlstad igen på kurs och på fredag åker jag till Stockholm och hälsar på Rosa tills på söndag. Måndagen därpå börjar jag jobba och kör då en fem dagars arbetsvecka, varav en dag är 07-22. Känns skönt att ha nåt att göra så jag inte behöver tänka så mycket. Ska bli förbaskat kul att hälsa på Rosa också, speciellt när det är så vackert väder. Det kan vara bra för min inställning gentemot Stockholm stad.

Nu ska jag packa upp resten av min flyttpackning. Om jag inte gör det nu kommer det förmodligen inte bli gjort över huvud taget. "Det är snart augusti, ska ändå kila vidare då. Varför packa upp?". Typ så lat är jag. Men någon ska vara det också. Nej, packa upp var det!

Härra.

 

Ikväll var jag och kollade på studentrevyn, den var sådär relativt halvkass som revyer brukar vara när det är ett gäng fulla studenter håller i den. Men den hade onekligen sina höjdpunkter.

Det känns sjukt att det är rätt så exakt ett år sedan jag tog studenten. Sjukt på ett bra sätt. Jag skulle för allt i livet inte vilja göra om det, inte gymnasiet eller själva studentdagen. Studenten var lite som midsommar och julafton: jävligt överskattat. Men i förhållande till jul var det underbart. Men ni fattar principen. Det var då, och låt det vara då. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit det senaste året, fyra månader i London, ett halvår i Malmö. Lite smalare, lite lyckligare, lite mindre självföralt, lite mer självrespekt och lite bättre självförtroende. Och väldigt mycket mindre Hagfors. Jag vill inte tillbaka till det gamla fast jag vill inte ha det som det är nu heller. Jag har vart i Hagfors i drygt en vecka och är redan rastlös och olycklig. Den här stan har aldrig gjort nån glad, den är rutten med en fin fasad lika trasig inuti som du och jag. Drömmen skulle vara att bara släppa allt och dra så långt från Sverige som det bara går. Men nu ligger det till så fint att jag har sommarjobb i Karlstad så det får vänta i nio veckor. Nio veckor av ångest. Mysigt.

Det bästa med att ha en blogg är att man kan vara hur självömkande som helst, ingen kan klaga på det liksom. Min blogg, mina känslor och om man stör sig är det bara att skita i att läsa.

Jag hatar mitt liv. Ha!

Jag har för första gången i mitt liv ett riktigt jobb! Och jag älskar det! Inte bara att jag har ett jobb, utan jobbet i sig också. Jag ska jobba för Karlstads hemtjänst och börjar på riktigt den 20 juni men har haft tre gå-bredvid-dagar nu och det har vart kul som attan. De flesta läser som detta  undrar säkert hur jag kan tycka att det är kul att "torka bajs" som nog är det första de flesta tänker på när de hör ordet hemtjänst. Men det roliga överväger de mindre roliga detaljerna för att torka  rumpor är inte det enda som görs. Det känns bra att ha ett jobb där jag gör skillnad, även om det inte är för kollektivet utan för den enskilde individen. De flesta vårdtagare är så snälla och blir så glada när man kommer och personalen är också jätte snälla. Plus att det är ett jävligt effektivt tidsfördriv och hjälper mig att sova: efter två dagar bredvid avslutade jag med 14 timmars sömn. Jag tror inte jag har sovit så länge sen jag kom hem från festival senast. Haha. I loooove my job!

Jag läste i tidningen idag om två tjejer från Vitryssland som bor i Grums. De är ihop med varandra och har därför varit tvugna att fly till Sverige för att Vitryssland är bland de högst rankade länderna i Europa vad gäller intolerans mot homosexualitet. En av dessa tjejer hade blivit våldtagen av en manlig vän på grund av sin sexuella läggning, båda hade blivit utstötta från familjen och förlorat jobb och bostad på grund av sin kärlek till varandra. De hade även blivit hotade att bli dömda till livstid för ett påhittat brott om de inte slutade vara lesbiska. Men nu bor dom alltså i Sverige och har fått avslag två gånger av Migrationsverkat när de sökt asyl. Migrationsverket menar att de sett över ärendet och kan inte se någon större fara med att skicka tillbaka dem fast de skulle bli hemlösa, utan inkomst, utsatta för misshandel och hot samt inte kunna leva ut sin kärlek vilket måste va bland det jobbigast som finns.

Jag undrar vilka det är som sitter och bestämmer på det där jävla Migrationsverket, för där kan inte många getter vara hemma alltså. De klagas hela tiden på att vi inte har nog många människor i Sverige, inte nog många för att kunna ha en fortsatt tillväxa och inte nog många för att kunna ta hand om de gamla etc etc, plus att vi har en minimal befolkning i förhållande till landarealen. Bygg ut Norrland för fan och låt människor stanna, sluta skicka tillbaka dem till förtryck, mord, våldtäka och allt annat skit som kan hända.

Jag hade tänkt skriva om min alldeles fantastiska lördag på Slottskogsvallen med Malin, Hanna och Håkan Hellström men eftersom mina tankar och åsikter är så fruktansvärt intressanta tänkte jag delge mig av min åsikt om Nationaldagen.

Slopa skiten. Alltså seriöst, norrmännen förstår jag, amerikanerna också (hör och häpnad) men att Sverige firar Nationaldagen är bara så löjligt. Den har inte ens funnits speciellt länge, 2005 infördes den, då blev det en röd dag och Svenska Flaggansdag bytte namn till Nationaldagen vilken kanske inte är en sån big deal om man bortser från att patrioter rasister värderar denna dag högre än sin mormors födelsedag. Varför inte spä på rashatet liksom, ge jävlarna en dag för att manifestera sitt hat mot människor med lite mer pigmente än tomten.

Det är så jävla löjligt bara. Är det någon som vet varför vi firar vår nationaldag egentligen? Norrmännen firar att de efter att ha varit införlivade med både Sverige och Danmark om vartannat blev självständiga 1905, amerikanerna firar också att de blev självständiga, kom ur kolonialmakten Storbritannens klor 1776. USA:s nationaldag känns trots att det är så många år sedan lite mer berättigat eftersom de faktiskt äntligen blev kvitt det förtryck de en gång fyldde ifrån. Och vad firar vi? Vi firar att Gustav Vasa 1523 valdes till kung, upphävde Kalmarunionen och gjorde kyrkan statlig. Någon som känner för att fälla några stolta tårar? För Gustav Vasa var ju en sån fin man. Inte alls ett förtryckande gubbslem. Kom igen liksom, vad fan har vi att fira?