Imorgon är det fyra år sedan jag och Algot blev tillsammans. Fyra år. Det är så stört lång tid. Om någon hade sagt till mig för fyra år sedan att jag skulle vara tillsammans med Algot nu så hade jag förmodligen skrattat åt den men tanke på att jag det första året gick runt och väntade på att han skulle göra slut och hur många är egentligen ihop med samma person när den är 15 som 19? Tydligen vi men jag har ju så lite val, vem annars är nog dryg för att stå ut med mig? Fast jag tycker ju om han också, bara så där gränslöst mycket och i den grad att om det var möjligt skulle jag vilja krympa honom till en storlek så lite att jag skulle kunna stoppa han i fickan och bära runt på honom och plocka upp han när jag blir myssjuk. Skulle också vara en bra lösning på min kroniska lappsjuka. Fast om jag ska vara seriös då så älskar jag han mer än någonsin och han gör mig sjukt lycklig, glad och upprymd och alla andra positiva känslor som finns. Han pussar mig och håller mig och säger att han älskar mig fast jag inte förtjänar det hälften av gångerna och till och med när jag dryper av svett och knappt kan se nåt för alla finnar som täcker mitt ansikte säger han att jag är fin. Han kan till och med få mig att känna mig fin i sådana stunder. Jag vet att han skulle gå genom eld och vatten för min skulle och jag skulle ge genom berg för hans. Vi är så sjuk olika- han är lugn och trygg och jag är hysterisk och instabil, han gillar hårdkokta ägg och jag vill ha ägg så löskokta att man kan dricka dem, han älskar lakrtisk och jag choklad- och det är nog därför det funkar så bra. Vi kompleterar varandra. Vi var ifrån varandra i fyra månader och om vi klarar det kommer vi klara allting. Jag kommer bli gammal med den här mannen så är det bara. (Och om jag någon gång vill ha biologiska barn så är det bäst att klamra sig fast vid denna! Jag menar, tänk er en unge med det håret!? GULLIGULLI!)