vänta med att tänka tills du går

Dagen rullade på i samma andan som tidigare fast antog en mer melankolisk karaktär än den tidigare bittra. Jag känner mig lite lurad på livet faktiskt. Men jag får säga som Lars W skulle ha sagt "det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel". Fast det händer ju mirakel hela tiden, borde då inte jag kunna få ett? Egentligen vill jag ordagrant pränta ner jag vad tycker, tänker och känner men det pallar jag inte. Allt djupare än ett glas vatten är för intimt, åtminstone idag.

Förresten är det okej att plugga halv tio på en fredagskväll? Ja, om man inte gjorde det under hela tisdagen, onsdagen och torsdagen är det nog det. Vad skulle jag annars göra egentligen? Jag känner ingen förutom Algot. Imorn ska Algot bort till en i hans klass. Första kvällen ensam hemma i Malmö. Jag kommer dö. Dö dö dö. Jag hatar att vara hemma ensam, speciellt in times like these. Herregud, vad ska jag hitta mig på med? Skjuta upp träningen till imorn kväll kanske så att jag är så trött att jag somnar när jag kommer hem och därmed inte märker av min ensamhet. Vi har en vodka flaska i kylen. Eller inte. Men ja, ni förstår poängen. Jag borde ladda ner en sorglig film jag kan kan gråta till och därmer tro att mina tårar är orsakade av externa och inte interna händelser. Kan man ens säga så?

Jag ställer mycket frågor till mig själv när jag skriver. Det känns stört. Men inte lika stört som det jag nu ska berätta. På min promenad hem från friskis idag insåg jag att jag lider av en allvarlig störning, eller ja, ännu en allvarlig störning. Ni vet JD i Scrubs? Jag är som han. Alltså, jag pratar med mig själv. Eller inte pratar det är lite mer som att jag dikterar upp det jag ser, som en slags mental påminnelse som jag ska plocka fram till mina framtida memoarer eller nåt. Typ såhär:

Jag ser en gubbe på cykel. Jag tänker: idag på vägen till friskis såg jag en gubbe runt 65 år på en cykel. Cykeln var blå och det gnisslade lite lätt i bakre hjulet. Förövrigt hade gubben en baskert och en bister uppsyn. Undrar om han är gift och har barnbarn?

Så normal är alltså jag. I mitt huvud hör jag alltså konstant mig själv rabbla på som en billig poet och insåg inte det förräns först idag. Jag hoppas att det bara är en fas och inte något jag gjort hela mitt liv för nu när jag är medveten om det irriterar jag mig på allt jag tänker eftersom det är så ostigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0