Jag vill omfamnas av det förgågna glömma nuet och andas den rökfyllda tonårsluften och leva som om allting vore på liv och död. Sota mina ögon och dra på mig den svarta och svåra kostymen, hata normaliteten och se ner på alla som inte var som oss. Ta vartenda ord Henrik Berggren skriver på största allvar och leva efter det som om det vore det enda som spelade roll. Oh this town kills you when you are young. What clowns are we? There's a place I call sorrow. I will soon be gone. Blanda dessa tunga, svarta ärliga melodier med Håkans glad-pop för att inte sjunka för långt in i det svara men fortfarande vara medveten om att allt är skit och alla andra är dumma i huvudet. För de förstår inte oss, de förstår ingenting. Det enda man behöver göra är att infinna sig i klassrummet måndag-fredag och göra läxor och prov. Inga andra krav finns. I got nothing to wait for. Nuet är en annan realitet där krav inte bara är en ekologisk märkning utan även en lika självklar del av vardagen som godis på jul. Skaffa lägenhet, fixa studielån, köpa facklittelära böcker för hundratals kronor, skriva ett vinnande Cv, ta hand om farmor, söka jobb, fixa intyg från polisen, fixa åkpass, köpa möbler, söka sommarjobb, spara pegnar, laga mat. Små bagateller som jag en gång drömde om och egentligen gillar men som just nu står mig långt upp i halsen och inte kommer fixa sig om jag inte gör det. Ibland önskar jag att jag kunde få förbli 15 år resten av livet.