Gnälligt värre

Ikväll var jag och kollade på studentrevyn, den var sådär relativt halvkass som revyer brukar vara när det är ett gäng fulla studenter håller i den. Men den hade onekligen sina höjdpunkter.

Det känns sjukt att det är rätt så exakt ett år sedan jag tog studenten. Sjukt på ett bra sätt. Jag skulle för allt i livet inte vilja göra om det, inte gymnasiet eller själva studentdagen. Studenten var lite som midsommar och julafton: jävligt överskattat. Men i förhållande till jul var det underbart. Men ni fattar principen. Det var då, och låt det vara då. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit det senaste året, fyra månader i London, ett halvår i Malmö. Lite smalare, lite lyckligare, lite mindre självföralt, lite mer självrespekt och lite bättre självförtroende. Och väldigt mycket mindre Hagfors. Jag vill inte tillbaka till det gamla fast jag vill inte ha det som det är nu heller. Jag har vart i Hagfors i drygt en vecka och är redan rastlös och olycklig. Den här stan har aldrig gjort nån glad, den är rutten med en fin fasad lika trasig inuti som du och jag. Drömmen skulle vara att bara släppa allt och dra så långt från Sverige som det bara går. Men nu ligger det till så fint att jag har sommarjobb i Karlstad så det får vänta i nio veckor. Nio veckor av ångest. Mysigt.

Det bästa med att ha en blogg är att man kan vara hur självömkande som helst, ingen kan klaga på det liksom. Min blogg, mina känslor och om man stör sig är det bara att skita i att läsa.

Jag hatar mitt liv. Ha!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0