Om fem timmar ringer klockan, om sex timmar går bussen, om åtta timmar går tåget, om elva timmar är jag i Stockholm och hos Rosa. Ska bli så himla kul att komma dit och hälsa på henne och att få se lite mer av Stockholm!

Jag älskar verkligen att åka bort! Jag är nog född i en kappsäck, född att vandra, typ. Jag längtar ständigt bort, drömmer varje vaken minut om att få resa bort, se nya platser, lära känna nya människor, uppleva nya saker. En känsla som blir allt mer påtaglig. Jag vill bort, bort, bort även fast jag nyss kom. Värmland är ett avslutat kapitel för mig, fast det har det nog egentligen vart sen högstadiet. Stundvis känns det nästan som ett misstag att jag tog jobbet i Karlstad fast jag samtidigt vet att jag gillar att vara här lite grann också (plus att jag bara fick en annan anställningsintervju och det jobbet hade inte dragit in ens hälften av det jag kommer tjäna nu, och om man vill resa måste man kunna betala för sig. Haha.) men just nu känns åtta veckor så jävla lång tid. Det känns nästan som att världen kommer försvinna innan jag hunnit träffa den. Fast jag är ju inte dum, jag fattar ju att den stannar kvar. Egentligen är jag nog en rätt tragisk människa. Kan inte leva i nuet, bara längta till det som komma skall.

Jag är nog en rätt rotlös människa, det finns ingen plats jag verkligen känner mig hemma på. Jag kan känna att jag bor någonstans, att det är skönt att ligga i sin säng, använda sina saker, få bestämma sina egna rutiner men det finns samtidigt ingenstans som för mig är oersättlig. Jag menar, någon stans måste jag bo, men jag kan inte se mig spendera längre perioder på en och samma plats. Det är förhoppningsvis någonting som går över, som jag växer i kapp för annars kommer jag aldrig klara av att börja läsa på högskola/universitet igen. Ett nomadliv, dä skull att va nö dä!