Sen jag kom hit har jag blivit stoppad i stort sett dagligen på gatan av folk som håller på med välgörenhetsarbete, tillexempel unicef och liknande och det är så frusterande för jag vill verkligen hjälpa till, men kan/får inte eftersom jag inte är i UK nog länge. För ungefär fem minter sedan kom det en kille och knackade på dörren och frågade om jag ville fungera som stödperson åt ett ensamkommande flyktingbarn som varit med om eller bevittnat tortyr. Det är tydligen väldigt vanligt i UK att barn inte får den psykologiska hjälp de behöver efter ett sådant trauma och därför håller den här organsisationen på att försöka ordna stödpersoner åt dessa barn för att underlätta deras situation. Åh vad jag ville säga ja till honom men jag är svensk så det går inte. Det är så frusterande att det finns så många som vill ha hjälp och att jag vill ge dem det men inte kan/får. Blargh. Screw this, I'm going english!