Grannhunden var över här nyss så jag lekte med den i typ en timme. Det känns bra, det är typ som terapi, det är inte lika jobbigt att tänka på Bonnie då. Det är faktiskt rätt kusligt vad lik valpen är Bonnie: samma oregelbunda med konstanta svansviftning, närmast besatt av att leka med äpplen, samma planlösa kring-springaden och konstant flåsande. Jag saknar min underbara hund. Detta är förmodligen mitt livs största förlust. Det är så förbannat jävla orättvist att världens underbaraste, gladaste, finaste hund ska behöva dö endast fyra år gammal. Fy fan vad orättvist det är. Jag har världens sämsta samvete för att jag inte spenderade mer tid med henne innan jag åkte. för att jag inte sa hej då på ett bättre sätt. Jag måste vara världens sämsta matte och nu är hon död. Men jag ska köpa en liten ask med ett äpple på och förvara askan i. Hon älskade äpplen. Finare hund kommer det aldrig att finnas.