Just nu har jag miljoners miljoner saker på gång känns det som. Och det är bra. Fast ändå dåligt. När man har mycket att göra så går tiden som fortast och det vill jag inte nu. Jag vill hinna ta vara på varje ögonblick, varje mikrosekund och verkligen njuta av den till tusen. Om mindra än tre veckor, närmare bestämt nitton dagar åker jag till London. Jag har längtat bort så länge jag kan minnas. Jag hatar det här stället. Det är samma spel det är samma stad det är nya ansikten men samma hat. En gång hatade jag allt och alla. Sen kom jag över det. På sista tiden har jag insett att det var fåfängt av mig att tro att en sån sak skulle kunna ändras. Hagfors är Hagfors, och det kommer det alltid att vara. Missbedöm mig inte. Bland all denna skit finns också mycket vackert. Det vackraste. Alla mina vänner, min pojkvän. Dessa har gjort dessa år till de bästa i mitt liv, för de är bäst försök och överträffa det. Därför är det jobbigt att åka. Därför vill jag ibland nästan inte åka fast jag vet att det egentligen är det enda möjliga alternativet för mig. Men hur överlever man  när man vet att man nyss lämnat det bästa man någonsin kommer att få? När man vet att livet egentligen inte har nått bättre att erbjuda?