Jag var nyss inne på en tjejs blogg. Meningen får sluta där för den är nästan sensationell. Varför? Alla har bloggar, jag har en blogg, du har en blogg, till och med Kissie och Dessie och alla andra bimbo-bloggare är smarta nog för att veta hur man skapar en blogg så varför reagerar jag då på detta? Jo, tjejen är 11 år! 11 år, kan ni fatta?! Okej, jag kanske överreagerar när jag var 12 år hade jag en lunar och skrev på dagboken där. Oskyldiga inlägg om vad jag gjort under dagen, om att jag hatade skolan osv. Men mer sällan än ofta. Jag antar att blogga är den nya generationens lunar men det hon bloggade om är nästan på gränsen till groteskt: hon är alltså 11 år och skriver om mode, smink, kärleksproblem som vilken tonåring som helst. Där i ligger problemet: hon är ingen tonåring! Hon är bara ett barn som inte borde bry sig om dessa saker. Hon har hela livet på sig att prata om hur mycket hon hatar sitt liv för hon kan inte få personen hon förälskat sig i, våndas över hur dyrt det kommer bli att byta ut vårkollektionen i sin garderob mot höstkollektionen eller vilekn foundation som täcker hennes finnig panna bäst. Okej, nu låter det som om jag dikterar mitt liv- det gör jag inte.

Tänk på det, vad gjorde du när du var 11 år? Du kanske tänkte på dessa saker, började bli nyfiken på killer, smink mm, men inte var det en stor del av ditt liv? Eller? Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om detta så det kanske bara är jag som förfäras eftersom jag jämför det med mina egna erfarenheter. 11 år kanske är en normal ålder att "bli vuxen på" det kanske bara var jag som inte var riktigt med.

Men om man tänker på det, till och med barn- och då menar jag riktiga barn, inte barn/ungdom- tvingas att mogna fortare än när vi var små. När jag var liten och gick på dagis hade jag mjukisdress på mig, det fanns inte att mamma skulle sätta på mig strumpbyxor och kjol när jag skulle ut och leka. Nu tycker jag att man ser ungar över allt som springer runt i fin kostymen och tumlar omkring i sandlådan. Barnen ser ut som små vuxna. Det är läskigt. Jag menar vill inte du också slippe den pinsamma situation som uppstår då du ska försöka urskilja barnen från dvärgarna? Många liv skulle kunna sparas bara barn fick se ut som barn!

Just nu läser jag en bok. Den är väldigt speciell: huvudpersonen är en cp-skadad kvinna som inte lämnat sin säng på 30-år och hon kan varken gå eller prata utan kommunicerar genom att blåsa fram ord på en dataskärm. Hennes huvud är kraftigt deformerat och får hennes vårdare att rygga vid första åsynen. När de tror att hon inte ser eller hör pratar de om henne. De undrar högt vad det är för liv hon lever, tycker att det inte är värdigt en människa utan att det vore bättre om hon dog. Hon håller inte med, hennes liv är inte mindre meningsfullt än deras meningslösa tillvaro.

När vi åldras dör hjärnceller. Kroppen förtvinar, musklerna förlorar sin ork och skelettet sin styrka. En del vet inte längre vad de själv heter eller är förmögna att göra något så grundläggande som att torka sig när de vart på toaletten eller föra en gaffel mot munnen. På en del kan man  tydligt se hur olyckans fåglar bygger bo i deras glesa hår, hur de sakta inlindas i omedvetenhet, glömska och ensamhet. För vem vet vad som pågar i huvudet på den som inte längre kan yttra sina känslor, tala om sina behov?  Vet man om att ens ögon dag för dag minster sin medvetenhet, att man inte längre känner igen sin familj, har glömt hur man använder telefonen eller byter TV-kanal och därför plågas av det där TV-programmet som man ogillar så mycket? Eller är man skonsamt omedveten om vad som håller på att ske? Förstår man inte att i samma takt som ens kropp skärmar av en från sitt gamla liv gör också ens hjärna det?

Vad är ett värdigt liv? Är ett liv där man är bunden till sängen och inte kan kontrollera så mycket som en muskel i sin egen kropp trots att man i huvudet är helt klar? Är det värdigt att bli så gammal att man inte längre är medveten om ens omgivning, att hållas vid liv trots att man så tydligt redan levet det liv man önskar och inte längre ser någon mening med att fortsätta det? Är det värdigt att inte känna igen sitt barnbarn och behöva hjälp med något så enkelt som att värma sin egen mat? Vem har rätten att döma och rätten att avgöra vad ett värdigt liv är? Alla läkare som som har som uppdrag att hålla liv i tomma skal? Jag vet inte.