Jag känner mig som ett sviskon, utsuget och torrt. Det finns liksom inget hopp, antigen kommer jag fortsätta skrumpna eller bli äten. Just nu befinner jag mig i en snorfylld svaka där jag plus alla annan skit måste ta en massa vuxna beslut som om jag ska jobba helgen trots att jag är sjuk. När ens hälsa blir en ekonomisk fråga vet man att man har blivit stor. Jag måste ha ett nytt jobb, helst i Ullensaker eftersom jag förmodligen har en lägenhet där men tydligen måste man söka joben för att få dem.  De kommer inte bara flygandes. Lustigt med tanke på att det är på en flygplats jag vill jobba. Jag vill  bara ta min kolestreolstinna kropp och lägga den under en hiss och be nästa resande att ta en tripp till nedre botten så att min kropp blir lika trasig som mitt sinne. Mos. En mosbricka med extra mycket Natalie tack. Det vore skönt om man kunde lämna sig själv för en stund men det är ju inte möjligt. Avlägsna hjärnan från kroppen. Undrar vem som skulle lämna vem. Lättast är nog att transportera hjärnan. Fast vad vet ett enkelt vårdbiträde om sånt.