Jag håller just nu på att packa inför flytten till Malmö. Jag vet inte om det är för att jag PMS:ar eller för att det helt enkelt är så det ska kännas, men det känns jävligt vemodigt. Inför London kändes det inte alls så här, jag antar att jag såg det mer som en semester och inte som ett farväl. Det är ingen egentligen skillnad på denna resa och min förra eftersom jag planerar att bo i Värmland under sommaren men ändå känns detta tungt. Garderoben gapar snart tom och rummet är märkvärdigt städat. Tidigare idag var jag eld och lågor: jävligt pepp på att flytta, läsa statsvetenskap, bo med min beloved boifränd, kanske jobba och nu vill jag helst resa ett par år tillbaka i tiden då jag varje natt sov i detta underbara rum, träffade mina vänner varje dag, åt luch med mina vänner varje dag, var hemma hos Algot och myste i hand lilla rum och åt hans mammas goda mat. Min ungdom kommer aldrig igen jag har så mycket förstånd att förlora än så jag lovet dig inget min käraste vän det är ett kort liv.