Jag är så taggad på hösten, den kommer bli så himla bra! Jobba, jobba, jobba i Norge, bo med min underbara Algot och ha finaste Hanna runt hörnet. Det om något kommer bli amazing, vi har aldrig bott nära varandra. Sex veckor i London, annars har flera mil keept us apart (finns det något bra sätt att säga det på svenska?). Fast då är väl problemet att jag faktiskt ska ha ett jobb också, men det löser sig tids nog. På tisdag blir det i alla fall arbetsförmedlingen. Inte för att jag har någon som helst tilltro till att de ska hjälpa mig att finna ett jobb, men allt det administrativa som skattekort och dylikt lär de nog kunna hjälpa mig med. Men jag är egentligen inte speciellt orolig för att inte få ett jobb:arbetslösheten är 2,5% i Norge om jag minns rätt, de vill gärna anställa svenskar, jag har tidigare utomlandserfarenhet, jag är driven på gränsen till ohälsomsamt. Lite som Blondinbella med andra ord, fast humana och rättivisa politiska åsikter, verklighetsförankring och snyggare pojkvän. (Observera att jag skämtar, jag vet att jag inte ens är hälften så framgångsrik som Blondinbella, det ligger inte så mycket pengar i att jobba på hemtjänsten). (Observera att det också var ett skämt, jag är en nolla jämfört med henne.) (Observera att det också var ett skämt, jag är ingen nolla, jag är en nolla komma nolla och borde vara full resten av livet.) Jag kanske borde läsa på distans istället för att jobba. Jag är ju rätt bra på självdistans, och distans som distans. Eller?