Just nu är jag så jävla missnöjd med allt. Med mitt liv, med mitt hår, men matutbudet hemma. ALLT! Jag är uttråkad och känner mig rotlös och vill bara iväg. Jag behöver inget hem, jag vill inte ens ha ett hem. Jag vill resa, uppleva nya platser, lära känna nya människor och förfäras och förälska mig i nya kulturer. Jag vill upptäcka Afrika, tågluffa i Asien, vandra i Anderna och valla får på Nya Zeeland. Bort från Sveirge, bort från Malmö, bort från Värmland. Bort bort bort. Åka utan att se mig om, utan att tänka bara fly från det här jävla landet som jag egentligen älskar. Jag är rastlös samtidigt som jag inget hellre vill än att flytta in i ett torp, skaffa hundar och katter och kanske ett par ankor och på sikt 11 barn. Men den tanken kväver mig lite. Helst av allt vill jag i resten av mitt liv glida runt från plats till plats, insupa världen innan det är för sent, innan domedagsklockorna klämtar och allt havererar. Jag befinner mig i upplösningstillstånd. Jag vet varken in eller ut. Jag tillhör ingen plats. Ingenstans är mitt hem. Mina livsdrömmar känns obetydliga samtidigt som de sliter i mig. Jag vill leva ett obekymmersamt liv samtidigt som jag älskar kaoset. Fast nu vill jag bara bort. Jag är fast till den 14 august, sista arbetsdagen, sen är jag fri en lite stund till. Jag vill att det ska bli 2012, jag vill köpa det där jävla work-and-travelling-passet till Nya Zeeland, ta min man och vara borta på obestämdtid, se obestämda platser.