Sen jag för cirka två år sedan såg en dokumentär om hundavel i England (där det förövrigt är extremt men efter att ha varit på diverse hundutställningar genom åren kan jag säga att Sverige inte är långt efter) har jag känt en viss avsmak för den systematiska hundaveln som sker. Det är ju inte helt okänt att de flesta populära raser lider av åkommor som är ett resultat av oansvarig djuravel. Man sysslar helt enkelt med inavel eller tar individer som lider av någon åkomma med bortser från detta för att efterfrågan är för stor och man kanske inta råd eller tillgång till en frisk hund. Men också att avla på ett visst anlag, som t. ex rynkor, kan få förödande konsekvenser för hunden.

Ta Berner Sennen hunden till exempel, denna ska helst inte gå i trappor innan den nått 1 års ålder för att undika att denna får höftskador. (Det finns olika grader, A-E tror jag. I Sverige är det tillåtet att avla på en hund med B, men inte därefter, medan det i t. ex Finland är lagligt att avla ändå till C). Andra ärftliga sjukdomar är ögonsjukdomar som Glaukom (för förovrigt vi var tvungen att ta bort Bonnie, familjens hund, på grund av i höstas. För två år sedan miste hon ena ögat och i höst blev hon blind på det andra), hjärtbesvar som är vanligare hos större hundar som Grand Danois, epilepsi mm. Det finns även andra sjukdomar, som kanske inte är lika kända och tyvärr minns jag inte namnet på denna, men de tog upp det i den brittiska dokumentären som jag tidigare nämnde och innebär i korta drag att härnan växer men skallbenet gör det inte. Det är otroligt smärtsamt för hunden och är sorgligt vanligt på Cavalier King Charles Spaniel. Sen finns också den populära Engelska Bulldogen eller Mopsen som karaktäriseras av det platta ansiktet. Detta kan vid första anblick tyckas sött och rent av charmigt men kan i många fall vara plågsamt för djuret eftersom det påverkas dess andningsförmåga. Pekingnes är ett annar djur, som tyvärr måste jag säga, har "drabbats" av ett platt ansikte. På dokumentären som jag visade tidigare berättade med att de två sistnämnda raserna i vissa fall har en sån begränsad syreupptagningsförmåga på grund av det platta ansiktet att de kollapsar vid minsta ansträngning. Det är inget liv för en hund! En hund ska leka och hoppa, inte ligga som prydnad på en kudde. Människans fåfänga har gått ut över våra bästa vänner hundarna. Hundar dömer inte dig efter hur du ser ut, utan för hur du är. Varför då inte ge den gåvan tillbaka istället för en massa sjukdomar eller kanske rent av sända hunden till döden för att dess färgteckning inte är rastypisk!

Det är faktiskt väldigt lätt att bedöma huruvida en hundras genomgått hård avel eller inte. Kolla in dessa bilderna:

Behöver jag säga något? Minimal hund, jätte huvud och stora ögon. Onekligen söt och förhoppningsvis utan några 'defekter'.

Engelsk bulldog. Andningsproblem, svampproblem och kan i stort sett inte föda på naturlig vägen utan måste förlösas med kejsarsnitt.

Basset Hound. För mycket skinn. Fann tyvärr inga bilder på hur rasen såg ut för 50 år sen men försök att se bakom allt skinn så förstår ni nog. Detta skinn kan inte vara helt lätt att bära på, lär vara ivägen när denna springer och frågan är hur mycket denna hund egentligen ser.

Den populära och mångsidiga schäfern. Har numera stora problem med bakbenen och om ni kollar på "rumpan" ser ni att den är otroligt låg i förhållande till manken. Likt basseten såg inte denna ut så för 50 år sedan utan som vilken annan hundras som helst med rumpan i höjd med ryggen. Schäfern är egentligen en brukshund och ska därmed arbeta men jag är övertygad om att det kan försvåras med allt för lågt satta bakben men rasentuaster hävdar att detta är hur hunden ska se ut för att vara sk. "rastypisk".

Jag försöker inte tala om vilka hundraser som är bra och vilka som är dåliga bara berätta hur det egentligen ser ut och att många hundar lider i onödan. Själv kommer jag vara mycket kritisk när jag skaffar min första hund. Bland raser är bäst hur hemskt det än kan låta att sätta en hundsort över en annan. Men statestik ljuger inte, blandraser lever längre och är friskare. Jag har flera vänner som har blandraser och dessa har i förhållande till min familjs Welsh springer spaniels vart väldigt friska, vi fick ju till och med avliva underbara Bonnie. Att risken för sjukdom minskar hos blandraser beror på att det är stor genetisk skillnad bland olika raser och om man blandar dem är risken mindre för en genetisk åkomma. Men som sagt, jag säger inte att renrasiga hundar är dåliga, bara att man ska tänka sig för och höra efter om sjukdomshistoria och gärna be att få se stamtavlan från både mamma och pappan för att med eget öga se att inavel inte förekommit. Allt för många hundar lider i onödan och jag har själv i det verkligen livet sett hur uppfödare många gånger blundar för detta och sätter pengar och prestige före.

Kolla bara in klippet här nedan: