Idag bussade jag bort till Biltema och införskaffade en cykel. Tråkigt nog var inte cykeln monterad utan jag fick den i delar i en kartong. Mannen som hjälpa mig sa att om jag ville ha den monterad fick jag lämna kvar den och få den monterad för 300 kroner och hämta den på måndag så han uppmande mig att montera den själv på plats eftersom det inte var så svårt. Först kände jag mig skeptisk och såg framför mig hur jag cyklar över våldtäktskyrkogården till friskis och ena hjulet trillar av, jag slår i marken och spräcker skallen och ingen finner mig förrens dagen där på när någon är på väg för att lägga blommor på sin bättre hälfts grav. Jag beslutade mig tillslut för att lite på min enorma armstyrka och montera ihop den själv för vem vill betala för att få det gjort när man kan göra det gratis med livet som insats?

När cykeln var betald frågade jag vart man fick montera den för jag hade såklart trott att det var i ett speciellt rum men killen som jag nämnde tidigare gav mig en låda men verktyg och sa att jag skulle göra det någonstans mellan kassan och utgången. Ett litet säljtrick kanske? Jag plockade i alla fall upp cykeln där och började skruva. Först kom den en söt lite gubben och ställde tusen frågor om cykeln och mig och frågar till slut om jag ska cykla hem på cykeln. Javisst svarade då jag. Gubbens fru kommer och han utbrister "Har du sett Berta, tjejen här sitter och monterar en cykel och hon ska cykla hem på den!". Jag gjorde nog hans lördag. Senare när jag skulle montera på framhjulet, vilket inte är så lätt när man måste hålla upp cykeln samtidigt som jag ska skruva på det (för såklart kom jag inte på förräns nu att jag kunde ha vänt den upp och ned), kom en annan gubbe och hjälpte mig. Han var också riktigt snäll och jag tackade så mycket när vi fått på hjulet. Hans svar på det var några huvudskakningar och "det är inte lätt att vara kvinna". Jag blev så ställd att jag inte kom för mig att säga något vilket är rätt synd, hans ögonglob hade klätt min skruvmejsel alldeles utomordentligt. Mina föräldrar gjorde uppenbarligen ett hemskt fel val på könsfabriken: de valde en vagina men medföljande dretbethet framför en penis med medföljande händighet och suveränitet. Den mannen måste vara hemskt trångsynt eller bara stött på dretbeta kvinnor och i så fall får jag väl be om ursäkt ifall jag spädde på den synen. Förlåt herrn, det var inte mening. Hädan efter ska jag åka rullskridskor vart jag än ska, risken är betydligt större att jag dör och därmed frigör mina medmänniskor från min talanglöshet och så behöver de inte monteras, bara träs på foten. Och det är ju nåt alla vet, om det är nåt vi kvinnor kan så är det ju skor. Gosh, alla dessa könsroller knäcker mig.

Dagen rullade på i samma andan som tidigare fast antog en mer melankolisk karaktär än den tidigare bittra. Jag känner mig lite lurad på livet faktiskt. Men jag får säga som Lars W skulle ha sagt "det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel". Fast det händer ju mirakel hela tiden, borde då inte jag kunna få ett? Egentligen vill jag ordagrant pränta ner jag vad tycker, tänker och känner men det pallar jag inte. Allt djupare än ett glas vatten är för intimt, åtminstone idag.

Förresten är det okej att plugga halv tio på en fredagskväll? Ja, om man inte gjorde det under hela tisdagen, onsdagen och torsdagen är det nog det. Vad skulle jag annars göra egentligen? Jag känner ingen förutom Algot. Imorn ska Algot bort till en i hans klass. Första kvällen ensam hemma i Malmö. Jag kommer dö. Dö dö dö. Jag hatar att vara hemma ensam, speciellt in times like these. Herregud, vad ska jag hitta mig på med? Skjuta upp träningen till imorn kväll kanske så att jag är så trött att jag somnar när jag kommer hem och därmed inte märker av min ensamhet. Vi har en vodka flaska i kylen. Eller inte. Men ja, ni förstår poängen. Jag borde ladda ner en sorglig film jag kan kan gråta till och därmer tro att mina tårar är orsakade av externa och inte interna händelser. Kan man ens säga så?

Jag ställer mycket frågor till mig själv när jag skriver. Det känns stört. Men inte lika stört som det jag nu ska berätta. På min promenad hem från friskis idag insåg jag att jag lider av en allvarlig störning, eller ja, ännu en allvarlig störning. Ni vet JD i Scrubs? Jag är som han. Alltså, jag pratar med mig själv. Eller inte pratar det är lite mer som att jag dikterar upp det jag ser, som en slags mental påminnelse som jag ska plocka fram till mina framtida memoarer eller nåt. Typ såhär:

Jag ser en gubbe på cykel. Jag tänker: idag på vägen till friskis såg jag en gubbe runt 65 år på en cykel. Cykeln var blå och det gnisslade lite lätt i bakre hjulet. Förövrigt hade gubben en baskert och en bister uppsyn. Undrar om han är gift och har barnbarn?

Så normal är alltså jag. I mitt huvud hör jag alltså konstant mig själv rabbla på som en billig poet och insåg inte det förräns först idag. Jag hoppas att det bara är en fas och inte något jag gjort hela mitt liv för nu när jag är medveten om det irriterar jag mig på allt jag tänker eftersom det är så ostigt.

Jag vill ut och resa. Se hela världen, träffa alla människor, besöka varje skrymsle och varje vrå. Prova på all mat, uppleva alla kulturer, lära mig alla språk och se alla djur som någonsin upptäckts. Bort från Sverige, bort från det kände och bara va. Åh vad jag vill åka utomlands till hösten och jobba, men fan för att allt ska vara så svårt. Jag vill inte vara borta längre än till jul i så fall och hemma i Sverige vill jag inte jobba (som att jag skulle få ett jobb liksom) utan studera. Och de program jag vill läsa startar på hösten och jag kan inte läsa en till fristående kurs för då rikserar jag att inte ha nog med CSN-veckor till mitt program. Sen när jag tänker så här får jag så himla dåligt samvete eftersom det egentligen är bagatellartade problem jämfört med var majoriteten av jordens befolkning hanterar varje dag. Jag vet att jag inte ska behöva känna att jag ska begränsa mig för att på nåt vis skapa rättvisa men jag vill inte heller klaga över saker som egentligen inte är ett problem i sig utan mer ett lyxproblem. Oh god, ge mig en psykolog någon!

Till förslagslådan på friskis: Gratis färdtjänste mellan sängen-toaletten-kylskåpet dagen efter ett cirkelfys-pass.

Just nu sitter jag i en lägenhet med fem halvnakna karlar med varsin dator och lyssnar på Journey. Det kan låta skrämmande men en av dem är jag van att se mindre påklädd, två av dem är mina vänner sedan länge, den fjärde tycker att jag är rolig och den femte är jag ingift med. Känner mig med andra ord relativt safe. Själv sitter jag och dricker gin och tonic och funderar på en karriär som alkis och hur jag ska orka träna imorgon. Lägenheten lukar mindre gott och jag är mindre nykter. Tragiken är hög. Jag var och jobbade idag och insåg att jag har väldens bästa jobb.

wellwell..

I tvåan var jag ett vrak, det fanns inga gränser på hur långt jag kunde pressa mig själv. Jag har alltid varit jävligt självkritisk och aldrig kunnat uppskatta mig själv, det jag presterat eller över huvudtaget någonting som har med mig att göra. Jag har alltid satsat allt på det enda jag faktiskt är bra på: skolan. Jag pluggade i stort sett varje dag efter skolan i tvåan, och på helgerna, till långt in på natten, sov ett fåtal timmar och gick till skolan för att även där göra mitt yttersta. Inget resultat var bra nog, inte ens det högsta betyget MVG, alla rätt skulle det vara något annat känndes inte okej. Och 99% av gångerna blev det inte alla rätt, och 99% av gånger hade jag ångest över att jag "misslyckades" men också för att jag kände mig misslyckad trots att resultatet egentligen var bra. När jag tänker på det hade jag en sjuklig besatthet när det gällde skolan, jag tänkte på den i stort sett hela tiden; i skolan, efter skolan, när jag åt, på fest, under sex, jag drömde till och med om den. Jag var ständigt jagad, ständigt hela tiden förföljd av tanken på att prestera, prestera, prestera. Det fanns inget annat jag var bra, inget annat blev jag berömd för. Jag var inte smal, söt eller snygg, inte heller snabb, stark eller smidig eller snäll, rolig, glad eller varm. Jag äger inga som helst inre eller yttre attribut som är av värde. Det enda jag hade var mitt huvud, min förmåga att prestera i skolan. Och inte ens de resultaten var bra nog. Den andra terminen i tvåan bröt jag ihop; jag vaknade, grät, gick till skolan, grät, kom hem, grät och däremellan pluggade jag. De sista veckorna var jag knappt i skolan, jag låg mest hemma och sov, dels på grund av Algot och dels på grund av att det inte fanns så mycket kvar av mig. Jag kände mig tom och misslyckad. Men det gick bra, jag fick mina betyg och behövde bara prioriera bort ett MVG för VG trots att jag var helt utpumpan. I trean var jag fortfarade helt slut, mådde fortfarande jävligt skit. Jag pluggade inte lika mycket, resultaten på proven var mer lösthängaden och ett resultat av ytligt inlärd fakta. Men jag fick mina betyg efter ett hemskt hemskt år och är stolt över de flesta. I höst var jag till London och pluggade engelska, fast jag pluggade egentligen inte, var mest i skolan, kom hem och roade mig. Vilade upp mig helt enkelt. Nu går jag i skolan på riktigt igen. Jag är har en fet tenta framför mig och känner den gamla stressan bubbla upp, hur paniken gror och tvånget att prestera återkommer. Anledningen till att jag skriver detta är mest för att få en skriftlig påminnelse på att jag aldrig ska ge mig hän åt studer så intensivt igen. Det har tagit nästan ett och ett halvt år att bli återställd från när jag som 17-åring bröt ner mig bit för bit på grund av orimliga krav och låg självkänsla. Jag vill lyckas i skolan men inte till den bekostnad som sist. Jag håller på att bygga upp mig själv nu. Nu ska jag må bra och bli en person jag vill vara, den jag kan vara. Inte hon som går omkring med en gnagade ångest och demoner från det förflutna och ständigt känslan av att inte duga. Jag tänker bli så bra som jag vet att jag kan bli och jag tänker inte låta en bokstav på ett papper få förstöra mig igen. Aldrig.

När jag var i London var det turkisk tjej som frågade om tomten kom från Sverige. Förra veckan var det en kille i min klass som frågade om vi hade samer i Värmland. Halvt gulligt, halvt skrämmande.

Det är ett tag sen jag updaterade här nu bortsett från muffinsinlägget. Det har inte hänt så väldans mycket förutom att Algot fyllde på åt lördagen. Jag bakade koppkakor, tog med han på bio (vi såg Gränsen, se den!), bjöd på pizza och i present fick han ett förkläde med hjärtan. Kanske en mycket tråkig present men han ville ha ett förkläde och min inspiration tröt men han verkade ytterst nöjd med dagen så jag tycker det väger upp det lite.

Förra fredagen avslutades den första delkursen och jag är godkänd på den, 75 procent to go! Denna veckan började alltså en ny delkurs som vi mot allas förtret ska ha salstentamen på. Jag har alltid varit ett stort fan av uppsater och liknande skrivuppgifter och insåg vid introduktionen av delkursen att jag alltid kommer vara det. Delkursen är alltså fem veckor lång, innehåller 10 föreläsningar, 3 seminarium varav 2 är obligatoriska och så klart är det jag kommer missa på fredag obligatoriskt så det blir kompletering på den, och 48 kapitel som ska läsas och läras in och ett kapitel kan variera mellan 20-60 sidor. Jag känner mig redan utbränd och kommer förmodligen vara mycket frånvarande efter helgen nu. Jag är så glad att jag faktiskt gillar att plugga.

Som jag redan berättat för typ hälften av mina läsare har jag drabbats av en mysisk sjukdom. Malin trodde på graviditet, Hanna på boleria och Algot på att jag har fått ett virus/bakteria på balansorgantet. Det ligger till som så att jag helt plötsligt blir extremt snurrig och håller nästan på att ramla omkull om jag inte sitter ner och när jag var på spinning höll jag på att ramla av cykeln flera gånger på grund av detta. Utöver det har jag gått omkring i ett dvalliknande tillstånde den senaste veckan. Men idag fick jag äntligen ont i halsen! Så förhoppningsvis blir jag sjuk på riktigt nu så jag slipper detta. Kanske inte så jätterolig information att ta del av men som sagt; min blogg mina regler. Och som född hypokondriker är det viktigt att jag får prata om sånt här.

Nu över till nåt lite roligare: imorn blir det massinvasion här på Thomsonsväg 34B. Algots bror och Mathias Brodin kommer nämligen hit och på fredan trillar även Offer, Simon, Daniel och Christian in. Med andra ord så kommer varenda nanometer av lägenheter vara upptagen. Jag flyr då till Stockholm för att träffa mina girlfränds Rosa, Malin och Hanna. Som jag har längtat! Jag återvänder till vår lilla etta på söndags natt/måndag morgon men då har Daniel och Christian tyvärr åkt så vi kommer bara vara 6 personer på 25 kvm tills på tisdag. Men där det finns hjärterum finns det stjärterum!


Förresten, den 4 juni kommer jag befinna mig i GBG med mina vapendragare Hanna och Malin framför en scen med Herr H. på. Livet känns rätt okej ändå. (:

tänker klappa mig själv på axeln och säga: "fan vilka goda kopp kakor, bland de godaste jag ätit faktiskt". En sort med choclatchip cookis, vit choklad och center i och en annan med morotssmak. Och så klart med cream chees frosting. Mmm mmm mmm.

Spåkulelogg:


110216 08:16- Var inte rädd att välja det som du verkligen vill. Följ dina drömmar!
110216 21:05- Du för en kamp inom dig själv. Lyssna till ditt högre jag även om det tar emot att göra förändringen som du vet är nödvändig.
110217 13:04- Inom dig vet du vad som är fel. Var modig och bryt mönstret.


Det värsta är ju att jag faktiskt tror på spåkul också. Får helt enkelt överväga vad det är som ganger mig över lite DH.

Hej igen bloggen!

Long time no see. Just nu har jag absolut inget intressant att blogga om eftersom jag inte gjort något intressant. Logiken flödar. Som jag sist förutspådde skulle mitt lilla psykbryt i söndagskväll leda till en något sömnrubbad vecka så jag går väl till skolan, kommer hem, knarkar kaffe, orkar inte somna i tid. Härligt. Just nu ligger jag likt en zombie i min och Algots gigantiska säng som är lika bred som jag är lång och önskar att jag linssåsen ska laga sig själv och koka ihop lite spaghetti åt mig också. Men man kan väl inte få allt, jag har åtminstone en säng.
At the moment är jag hemma ensam, Algot är ute och jagar lite kaniner, vi tänkte laga en kaningryta ikväll. Eller så är han i skolan. På lördag fyller han 20 år och eftersom jag är en sån fin flickvän har jag inte något planerat än. Hjälp typ. Imorn har vi redovisning i skolan och det känns väl lite sådär, min värmlänska går inte hem hos alla så det kan bli intressant att se hur det går. Ämnet är i alla fall super intressant: är globaliseringens effekter mer positiva än negativa ur miljösynvinkel. Svaret blev då nej för er som undrar. Tillväxt är skit. Vi kommer gå under. Maldiverna sjunker. Mina barn kommer drunka eller svälta ihjäl. Kanske till och med jag.

Det är fint när man får världens ångest så här på kvällskvisten. Speciellt när man ska upp sju. Hej sömnrubbad vecka!

Malmö Stundenthus där jag och Algot residerar

 

Första gången på jobbet. Allt funkade skitbra, killen var bra, jag var bra, allt var bra. Och trots att allt var bra får aldrig något vara bra. Jävla oflyt hela ti'n.

Livet lekar inte, men det lunkar åtminstone. Jag är i skolan, pluggar, tränar numera, ska börja jobba nu under veckan. Har helt enkelt ett väldigt vardagligt liv. Men det får väl lov att vara så nu ett tag. Jag har Algot iallafall. Jag saknar att ha en vän men förhoppningsvis kommer jag inte vara "ensam" hela våren, någon kommer säkert falla för min charm. Haha. Jag längtar till sommaren, den ska bli så jävla bra har jag bestämt. Det ser inte bättre ut än att jag kommer vara arbetslös men det är smällar man får ta. Pengar är inte allt, då tågluffar jag hellre. Den 25 ska jag till Stockholm och jag längtar som fan. Bland det värsta jag har varit med om är detta avstånd till mina vänner. Missförstå mig inte, jag trivs i Malmö, det gör jag. Men bäst trivs jag i mina vänner sällskap. Men i höst blir det nog inte Malmö iallafall så då kommer jag åtminstone inte bo 8 timmars resa ifrån mina lyckopiller. Jag saknar London också. Alltid är det nåt.

Nu får någon förklara detta för mig; mitt genomsnittliga besöksstatistik är 5-6/dag och de två senaste dagarna har jag haft 11 respektive 12 styckan, vad har hänt? Är ni på riktigt, vilka är ni i så fall och vart kommer ni ifrån? Jag blir nästan rädd. Har jag möjligtvis CIA efter mig? Misstänkt för terrorism? Jag är ju rätt så explosiv.

Som jag förutspådde blev inte ens hälften av mina ärenden uträttade men det gör inget, I've got plenty of time. Jag simmade i alla fall, var med Algot till banken (vi ansökte om huslån, när bebisen kommer blir det lite trångt att bo i en etta), hittade en mindra kommersiell version av lagerhause som jag tror att du, Malin, skulle gilla.

Annars då? Jovars, uttråkad för tillfället. Saknar mina vänner, saknar nån som mig. Har snöat in på Lars Winnerbäck och drömmer om Håkan i Götet och längtar tills vår Europatrip. Har ångest för framtiden eftersom hösten helt plötsligt har andra förutsättningar. Det finns så mycket jag vill skriva men det går liksom inte. Just nu vill jag bara ha den 25:e.

Imorn är dagen fullspäckad:
- ta mig upp tidigt (bara det är en prestation)
-gymma eller simma samt skaffa ett tränings-kort
- följa med Algot till Nordea
- dra med mig Algot till skolan för att fixa CSN-kort
- boka syntest-tid på specsavers
- gå till Panduro och införskaffa diverse saker
- leta reda på statsbiblioteket och skaffa låne-kort
- leta reda på en bra och billig foto-affär
- köpa hörlurar till mp3:n
- hämta ut min tåg-biljett till Stockholm
- läsa ett kapitel i Comparatives government and politics

om jag hinner med ens hälften av detta finns det ingen anledning till att grisar inte skulle kunna flyga med tanke på att jag inte ens vet vart en bråkdel av ställena ligger.